Se detta OCH MYCKET MER på The Reconnection's hemsida !!!

Från sin bas i Los Angeles har grundaren Eric Pearl väckt stort intresse hos framstående läkare och forskare över hela världen. Hos de mest ansedda medicinska institutionerna i USA, ett välkänt institut för Traumahantering, ett Center för Ryggradsskador och ett Medicinskt Universitet.

Innan hans otraditionella healingförmåga plötsligt dök upp, drev Eric Pearl en mycket framgångsrik Kiropraktiskt mottagning i 12 år. I augusti 1993 upptäckte han att han begåvats med en ovanlig “förmåga”. Efter att under 12 år ha praktiserat traditionell kiropraktik, blev han plötsligt ett helande instrument av ett helt annat slag: en kanal för helande energier.

Det intensiva reseprogrammet har med tiden gjort det omöjligt för Eric Pearl att få tid över för sin Kiropraktik. Genom sina seminarier och privata sessioner kommer ständiga rapporter om Erics “förmåga” att hjälpa personer med många olika allvarliga sjukdomar såsom elakartade tumörer, AIDS-relaterade sjukdomar, kronisk trötthet, missbildningar från födseln och deformerade skelettdelar.

Under 80- och 90-talen, drev Eric, som tog sin examen som Doctor of Chiropractic från Cleveland Chiropractic College i Los Angeles, en av de största Kiropraktiska mottagningarna i Los Angeles området. Bland många känd som “Stjärnornas Kiropraktor”, blev han mycket framgångsrik och populär. Med lärare som auktoriteterna Dr. Virgil Chrane och Dr. Carl Cleveland Sr. var Eric Pearl en av mycket få som förutom den konventionella tillämpningen av Kiropraktik också behärskade de nästan bortglömda rena och ursprungliga teknikerna.

I både informella och kliniska miljöer, har både patienter (och läkare!) bevittnat resultaten som sker enbart genom att Eric HÅLLER SINA HÄNDER I DERAS NÄRHET


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Varför just jag?
Om jag satt på ett moln och letade igenom planeten för att hitta precis rätt person att anförtro en av de värdefullaste och mest eftertraktade gåvorna i universum. Då vet jag inte om jag skulle peka mitt finger genom rymden, genom de enorma folkmassorna – herdarna, butiksägarna, de rättfärdiga och de orättfärdiga – och säga: “Han! Han är det. Ge gåvan till honom.”

Nu var det kanske inte precis så det gick till, men det är så det känns. Förutom när det inte känns så. Jag menar, till exempel när någon kommer med en helt annorlunda – men ändå möjlig förklaring. “Visst inte” kan någon välmenande person utbrista, förvånad över min uppenbara brist på kunskap om hur universum fungerar. “Du har uppenbarligen gjort detta i dina tidigare liv.” Vad jag vill veta är: Hur kommer det sig att de har sådan insikt i mina tidigare liv när jag fortfarande försöker komma underfund med det nuvarande?

Jag menar, låt oss sansa oss. Jag ägnade tolv år att bygga upp en av de största kiropraktiska mottagningarna i Los Angeles. Jag hade tre bostäder, en Mercedes, två hundar och två katter. Allt hade varit perfekt om jag inte slarvat med mina pengar och min alkohol så att min sex år gamla relation tog slut. En händelse som resulterade i att jag knappt kunde flytta den ena foten framför den andra under tre dagar. Prozac hjälpte, faktiskt en hel del.

Sex månader senare besöker jag Venice Beach tillsammans med min assistent, som insisterade att jag behövde bli spådd i kort av en sierska på stranden. “Jag vill absolut inte bli spådd av en sierska på stranden”, svarade jag mycket bestämt. Om denna sierska var så fantastisk skulle folket komma till henne. Hon skulle inte behöva släpa ett bord, bordsduk, stolar och utstyrsel till en överfylld strand för att pracka på oskyldiga turister sin version av deras framtid och förvänta sig att de skulle betala för detta privilegium.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

“Jag träffade henne på ett party och berättade att vi skulle komma hit. Det skulle vara mycket pinsamt om hon inte fick spå dig” svarade hon högst oberörd, samtidigt som hon berättade att jag kunde välja mellan en mindre spådom för 10 dollar och mer omfattande på 20 dollar. En enda blick i min assistents ögon fick mig att förstå att ytterligare protester inte skulle hjälpa. “OK” grymtade jag och fiskade upp en 10-dollarsedel ur fickan, väl medveten om att det var hälften av dagens lunchpengar. Jag gick pliktskyldigast över till kvinnan, satte mig i den hopfällbara stolen, räckte över 10 dollar och insåg hur hungrig jag redan hunnit bli.

I utbyte för mina pengar fick jag en mycket trevlig men tämligen allmängiltig spådom samtidigt som jag uppskattade att denna charmerande judiska zigenerska kallade mig “Bubelah”. Nästan som en eftertanke sa hon, “Jag ger även en mycket speciell behandling med hjälp av de axionala linjerna. Den kopplar ihop kroppens meridianer med jordens energilinjer, som i sin tur kopplar ihop oss med stjärnorna och de andra planeterna.” Hon berättade att hon kunde denna teknik och att det var någonting jag behövde som helare. Hon förklarade vidare att jag kunde läsa om det i boken “The Book of Knowkedge: The Keys of Enoch.” Det lät ganska intressant så jag frågade: “Vad kostar det?” Hon svarade “Trehundratrettiotre dollar”. Jag sa: “Nej tack.”

Det är sådana här saker som kvällsnyheterna varnar oss för. Jag kan höra nyhetsrubriken läsas upp “Judisk zigenerska på¨Venice Beach blåser blåögd kiropraktor på 333 dollar”. Min bild med ordet “Blåst” blinkande över rutan, ” … övertalar doktor att betala henne ytterligare 150 dollar per månad livet ut för att tända beskyddande ljus.” Jag kände mig förödmjukad av att ens ha övervägt erbjudandet. Så, min assistent och jag lämnade sierskan för att på något kreativt sätt få ihop två anständiga luncher för 10 dollar.

Man skulle kunna tro att historien tar slut här, men hjärnan kan fungera på underliga sätt. Jag kunde inte få tanken ur hjärnan. Jag använde de sista minuterna av en lunch till att besöka bokhandeln “Bodhi Tree” för att snabbt läsa igenom kapitel 3.1.7 i “The Book of Knowledge: The Keys of Enoch.” Detta kapitel handlar om de axionala linjerna. Dagens stora insikt var att om det skapats en bok som var omöjlig att läsa snabbt, så var det den här boken, Detta skulle komma att förfölja mig till dess jag
gav upp, så jag gav mig på burken med undanstoppade slantar.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Arbetet görs under två dagar med två dagars mellanrum. Dag ett gav jag henne pengarna, låg på hennes behandlingsbänk och lyssnade på min hjärnas pladder, “Detta är det dummaste jag någonsin gjort.” “Jag kan inte begripa att jag ger 333 dollar till en fullkomligt främmande människa, för att hon ska dra linjer på min kropp med sina fingertoppar. När jag låg där och tänkte på ett betydligt bättre sätt att spendera denna summa, slogs jag av en plötslig men förnuftigt insikt. Mina tankar kom fram till följande, “Nåja, du har ju redan gett henne pengarna, så det är lika bra att du lägger av med det negativa pladdret och öppnar dig för att ta emot det som eventuellt kan komma. Så där låg jag tyst, öppen och mottaglig. Jag upplevde ingenting. Absolut ingenting. Jag verkade emellertid vara den enda i rummet som visste det. Emellertid hade jag redan betalt för bägge sessionerna så därför skulle jag återkomma på söndag för den andra delen. Denna natt hände något riktigt besynnerligt. Ungefär en timma efter att jag somnat tändes min sänglampa, en lampa som fungerat felfritt i tio år. Jag vaknade upp med en mycket stark känsla av att det fanns personer i mitt hem. Jag genomsökte huset med min Dobermann, en förskärare och en burk pepparspray, men hittade ingen. Jag återvände till sängen med en obehaglig känsla av att jag inte var ensam och att någon betraktade mig.

Till att börja med inleddes dag 2 ungefär som dag ett. Dock skulle det snart visa sig utvecklas till något helt annorlunda. Mina ben ville inte hålla sig stilla. Det började “krypa” i benen, en känsla man någon gång kan råka ut för. Så småningom spred sig sensationen till resten av kroppen kombinerade med “iskalla rysningar” som knappt gick att stå ut med. Allt jag kunde göra var att ligga still på bänken. Helst hade jag hoppat upp och ner för att skaka bort känslan ur varje kroppscell. Jag vågade inte röra mig. Varför? Eftersom jag betalt 333 dollar och jag ville ha full valuta för pengarna. Därför. Till slut var det klart. Det var en extremt varm augustidag och vi befann oss i en lägenhet utan luftkonditionering. Jag var frusen, i det närmaste iskall, mina tänder skallrade och jag fick hjälp att linda in mig i en filt. Det tog åtminstone fem minuter innan min kroppstemperatur hade blivit normal.

Jag var nu annorlunda. Jag förstår inte vad som hände, inte heller skulle jag kunna förklara det, men jag var inte längre samma person som jag var fyra dagar tidigare. Jag lyckades ta mig in i min bil, som på något sätt hittade vägen hem.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com

Jag kommer inte ihåg någonting av resten av dagen, Jag är inte ens övertygad om att den fanns. Det jag vet var att nästa morgon var jag på jobbet. Och nu började min odyssé.

Jag brukade låta mina patienter ligga kvar på bänken med slutna ögon i 30 till 60 sekunder efter justeringarna för att koppla av och låta kroppen anpassa sig. Just denna måndag var det sju patienter, några som jag behandlat i nästan 12 år och en som besökte mig för första gången, som frågade mig om jag gått runt bänken medan de låg med slutna ögon. Några frågade om andra personer kommit in i rummet eftersom de upplevde att flera personer befann sig i rummet. Tre berättade att de upplevde att personer sprang runt bänken. Två berättade något skärrade att de känt att det flög omkring folk i rummet.

Jag hade varit kiropraktor i tolv år och ingen hade någonsin berättat något liknande. Nu hade sju personer berättat detta samma dag. Någonting var på gång. Mellan patienterna fick jag höra från mina anställda: “Du ser så annorlunda ut! Din röst låter annorlunda! Vad har hänt under veckoslutet? Jag tänkte inte berätta någonting. “Inget speciellt”, svarade jag medan jag försökte komma underfund med exakt vad som hade hänt under helgen.

Mina patienter började rapportera att de kunde känna var mina händer var innan jag berörde deras kroppar. De kunde känna mina händer när de befann sig flera decimeter från deras kroppar. Det blev en lek att se hur exakt de kunde lokalisera mina händer. Detta blev till mer än en lek när mina patienter började få healing. Till att börja med föreföll denna healing ganska begränsad, mestadels i form av smärtlindring. Eftersom mina patienter kom för kiropraktisk behandling, justerade jag deras problem och bad dem sluta ögonen och inte titta förrän jag sa till. När deras ögon var slutna förde jag händerna över deras kroppar några gånger. När de steg upp och smärtan försvunnit fick jag frågan vad jag hade gjort. “Ingenting, och berätta inte för någon”, blev mitt standardsvar. Denna uppmaning fungerade ungefär lika effektivt som Nancy Reagans “Säg bara nej” till droger.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Snart kom det folk från hela landet för att få healing och jag hade inte minsta aning om vad som pågick. Visst, jag kontaktade regelbundet kvinnan som hade gjort min återkoppling via de axionala linjerna “Det måste komma från något som redan fanns inom dig. Kanske hade det att göra med din mors nära döden upplevelse när du föddes” sa hon och fortsatte “Jag har aldrig upplevt någon som reagerat så här. Det är fascinerande.” Fascinerande. Tydligen betydde fascinerande att jag fick klara mig på egen hand.

I början av oktober hände något ovanligt. Jag höll mina händer över en kvinnas knä som hade vållat henne mycket besvär, på grund av en skelettsjukdom under barndomen. När jag tog bort händerna var hennes knä bättre. Mina händer täcktes av blåsor, mycket små blåsor som satt kvar tre till fyra timmar. Detta hände flera gånger. Så fort det inträffade kom folk från grannkontoren springande för att se. (Jag skulle ha tagit inträde). Sen hände det. Det började blöda i min hand. Jag skojar inte. Inte forsande blod som i gamla filmer eller i tidningen National Enquirer, mera som att jag använt en knappnål för att sticka många små hål. Hur som helst kom det blod. Det är en initiering! fick jag veta. Till vad? frågade jag. Och åter, hur visste de det? Varför visste inte jag? Vem visste egentligen.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com

Ett sökande börjar.
I november befinner jag mig hos ett världsberömt medium på psykiska fenomen. Andfådd, bortkommen och 30 minuter för sen (som vanligt), rusar jag in, ramlar ner i hans stol och låtsades inte se hans “stirrande blick”. Du vet blicken som mästerligt behärskas av alla tidspedanter som får dig i uppror varje gång du blir uppläxad för att du inte kan hålla tiden och hur lågt ditt människovärde sjunker på grund av denna enda enorma brist. Jag var övertygad om att han på sina lediga stunder försökte påverka kongressen att återinföra nedsatt ordningsbetyg i skolan vid sen ankomst. Jag var säker på att det inte skulle bli någon konsultation.

Han spred sina kort väldigt affärsmässigt och undvek noga att visa någon som helst värme eller medkänsla. Han tittade på korten och därefter såg han mig rakt i ögonen med något frågande eller förebrående i blicken och frågade: “Vad gör du? Jag vet inte vad du tycker, men för 100 dollar i timmen tänkte jag “Det är du som är mediet” berätta du. Jag undvek att verbalisera mina funderingar. “Jag är kiropraktor” sa jag helt neutralt för att undvika att avslöja information som kunde påverka hans svar. (Jag avslöjande inte ens mitt efternamn när jag bokade tiden.) “Åh nej, det är mycket mer än så” sa han. “Någonting kommer från dina händer som helar dina patienter. Du kommer att bli intervjuad i TV” fortsatte han. “och folk kommer från hela landet för att träffa dig.” Detta var det sista jag hade förväntat mig höra från denna man. Sedan berättade han att jag skulle skriva böcker. “Låt mig förklara en sak” kontrade jag med ett självsäkert leende, “är det någonting jag är fullständigt säker på, så är det att jag aldrig kommer att skriva en bok.”

Böcker och jag har aldrig kommit överens. Vid denna punkt i livet hade jag möjligen läst två böcker, och en av dessa höll jag fortfarande på att färglägga bilderna i. Men livet skulle förse mig med mer förändringar. Helare, kanaliserare och andra med psykiska förmågor sökte upp mig. De kom från alla delar av landet och berättade att de i sina meditationer fått veta att de skulle arbeta med mig utan att få någon som helst monetär kompensation. Mitt kärleksförhållande till alkohol svalnade till en ytlig vänskap. På sin höjd ett och ett halvt glas vin till middag, någon gång. Jag var helt förbluffad.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Det mest förvånade inträffade strax därefter. Min passion för att titta på TV slutade plötsligt. Den ersattes, konstigt nog, av böcker. Jag kunde inte läsa tillräckligt mycket: Österländsk filosofi, livet efter döden, kanaliserad information och även UFO upplevelser. Jag tittade på allt, lyssnade på allt, överallt.

På kvällen, när jag la mig för att sova vibrerade mina ben. Mina händer kändes som om de alltid var “på”. Skallbenen vibrerade och mina öron susade. Senare dök toner upp som ibland lät som röster i en kör.

Nu är det “kört”. Jag hade förlorat förståndet. Jag var helt säker. Alla vet att när man börjar höra röster så är det “kört”. Mina sjöng, i kör. Jag fick inte ett litet försiktigt nynnande, en försynt vokalist eller ens en liten kvartett. Nej, jag fick en riktigt pampig kör.

Mina patienter då? De upplevde färger: underbara, fantastiska blå, gröna, violetta, gyllene och vita kulörer. Även om de kände igen färgerna, fick jag höra att de aldrig sett dessa fantastiska nyanser förut. Skönheten var större än de någonsin tidigare upplevt. Mina patienter som arbetade inom Film eller television bekräftade att dessa nyanser inte existerar på jorden. Även med tillgång till alla deras tekniska resurser vore det inte möjligt att reproducera färgerna.

Visst, patienterna såg också änglar. Änglar är inga ovanliga upplevelser, så till att börja med så tänkte jag inte så mycket på änglaberättelserna. Inte förrän folk började berätta samma historier: samma änglar, samma meddelanden, samma namn. Inte vanliga änglanamn som Mikael eller Ariel, inte heller Moses eller Budda, även om många berättade att de såg Jesus. Istället namn som Parsilla och Georg. Georg visar sig för barn och andra som kunde bli nervösa av att se en ängel. Därför visar sig Georg först som en färgstark papegoja. Därefter, har jag fått höra, är han plötsligt inte alls en papegoja längre, plötsligt är han bara din vän. Georg har gjort sig känd för att senare visa sig för personer när de upplever stress.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com

Den första som såg Georg var en 11-årig flicka som hette Jamie. Hon och hennes mamma flög in från New Jersey eftersom hon hade en deformerad ryggrad. Den förvrängde kroppen ganska dramatiskt på denna ovanligt skärpta och attraktiva flicka. När Jamies session var klar berättade hon för sin mor och mig “Jag såg just en liten papegoja som hade många vackra färger. Han berättade att han hette Georg, sedan var han inte längre en papegoja, han var inte ens en “livsform”. Livsform: det är ett ganska ovanligt ord för en 11-åring. “Sedan blev han bara min vän”

Under de följande två till tre månaderna rapporterade många andra patienter att de träffat Georg. Ingen hade någon tidigare kunskap om Georg, eftersom jag hemlighöll alla dessa berättelser för att inte påverka andra patienters upplevelser. (Även här har jag ändrat de ursprungliga namnen till Georg och Parsilla för att bevara hemligheten.)

Jamies ryggrad var i stort sett återställd, men inte helt, efter tredje session då hon återvände till New Jersey. Jag har pratat med henne flera gånger efteråt. Hon mår utmärkt och ibland händer det också att hon träffar Georg.

Parsilla däremot kommer med specifika instruktioner. Först brukar hon berätta att du kommer att bli helad. Därefter berättar hon att om du blir helad, så ska du via television “sprida berättelsen”. Jag antar att vi kan kalla henne vår PR-ängel.

Första personen som träffade Parsilla var en kvinna från Oregon som hette Michele. Michele hade sett mig när jag intervjuades på en NBC-show. Då vägde hon 43 kilo. Hon hade kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi. Hon saknade aptit och det gjorde ont att svälja. Hon kunde inte resa sig från stolen för att gå på toaletten utan hjälp. För att göra smärtan uthärdlig fick hon bäras från sin säng och placeras i en het dusch fyra gånger varje natt. Om hon tog med sig sina barn på en timmes biltur till sin mor var hon tvungen att stanna kvar, i sängen, i tre dagar för att orka köra tillbaka. Hon kunde förstås inte arbeta heltid. Hennes sexåring var tvungen att göra middagen till sin treårige bror: smörgås med jordnötssmör.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com

Michele, som de flesta av mina patienter, hade aldrig sett en ängel eller hört röster förut. Det tog tre dagar för henne att uppfatta ängelns namn. Parsilla berättade att hon skulle helas och att hon skulle berätta om det i TV. Ungefär ett år senare var hon gäst tillsammans med mig i en annan TV-show. Hela ansiktet var ett stort leende och det kom en hel del tårar. Hennes vikt var normal, hennes hy var frisk, hon hade ett heltidsjobb och motionerade regelbundet. Och naturligtvis lagade hon middag till hela familjen varje kväll. Inga fler smörgåsar med jordnötssmör.

En annan besökare som patienterna träffar är en man med vitt hår, vit mustasch och vit rock. Vid andra tillfällen uppträder han i en vit kåpa med huvudet täckt.

Debbie, en trebarnsmamma från Södra Kalifornien, var den förste som träffade denna ängel (vars namn vi inte vet). Hon fick i mars 1995 diagnosen obotlig cancer i bukspottkörteln, samma typ av cancer som tog skådespelaren Michael Landons liv. Hon fick veta att hon hade cirka två månader kvar att leva. Hennes upplevelse var att hon bland annat lyftes ur sin kropp, reste genom en tunnel där hon såg turkosa och blå ljusprickar för att till slut omges av ett vitt ljus. Debbie mötte den vithårige mannen i bägge sina skepnader. Första gången i kåpa med täckt huvud. Han rörde vid hennes handled och sände en energipuls genom hennes kropp. Han bugade sen och gick sin väg och lämnade henne i ett intensivt skarpt men ändå välkomnande ljus. Tårarna vällde upp i hennes ögon. Sedan befann hon sig i en tunnel där hon reste genom galaxen och kände hur “någonting” försvann ur hennes kropp både genom hennes fötter och huvud.

Vid Debbie’s andra eller tredje session hade 80 % av hennes obotliga tumör försvunnit. Åtta månader senare bedömde hennes läkare att hon nu kunde få de återstående 20% bortopererade. Strax innan hennes planerade operation återkom hon för ytterligare en session. En och en halv dag senare åkte hon till sjukhuset för att utföra sin inbokade operation. Efter ett antal tester skickades hon hem. Ingen operation. Den återstående delen av hennes tumör hade försvunnit helt och hållet. Ingenting fanns kvar frånsett lite ärrvävnad.

En intressant sidohistoria. Debbie kom tillbaka för ytterligare en session i november. Under behandlingen kände hon vattendroppar som droppade på hennes högra kind. Därefter dök mannen med det vita håret och mustaschen upp igen, denna gång i sin långa vita rock, som fladdrade i vinden bakom honom. Sedan blåste han bara iväg.


Eric Pearl berättar från www.thereconnection.com 

Patienterna ser ofta en ring med läkare i vita rockar som konfererar och leder helandet. Det syns att de pratar i ringen men ingenting hörs. En annan regelbunden besökare är en ung indianflicka som placerar ett läderband med skinande rektangulära ornament på pannan. Det händer också ganska ofta att en manlig indian också kommer och ställer sig i rummet. (Vi vet inte om han är en hövding eller schaman) Ytterligare en besökare är en mycket vacker ängel, strax under 3 meter lång, med stora vita vackert formade vingar med mycket täta fjädrar på vingarna. Jag har fått höra att den står bakom mig med sina armar runt min höft, och tittar över min högra axel, tyst ledande mina händer. Många av dessa änglar har sin egen speciella doft: blommor, rökelse och kryddor – i synnerhet Rosmarin.

Sedan kom Jered. Jered var fyra år när hans mor första gången tog med honom. Med skenor på sina knän som inte längre kunde hålla honom uppe, hans ögon tittade åt var sitt håll, men kunde inte fokusera på något. Inga ord kom längre från hans mun, endast en strid ström med saliv. Jered’s utstrålning hade reducerats till ett uttryck som bara var en glimt av den underbara varelse han tidigare hade inombords.

Jered hade förlorat myelinlagret som skyddar nervimpulserna. Han hade drabbats av cirka 50 grand mal anfall dagligen. Medicinering hade reducerat antalet till 16 per dag. När han låg på bänken utan att röra sig, helt uttryckslös, berättade hans mor att hon senaste året utan att kunna göra något bevittnat hans snabba försämring. Vid sitt första besök kom hon inte längre med det barn hon en gång hade haft, utan med något som hon endast kunde beskriva som en “amöba”.

Under Jered’s första session kände han min hand när den närmade sig vänstra delen av hans huvud och sträckte sig efter den. “Titta, han vet var din hand är. Han sträcker sig efter den. Det brukar han aldrig göra”, påpekade hans mor med hoppfull förvåning. “Det är där myelinet saknas”, förklarade hon. Under sessionen blev Jered så aktiv att hans mor var tvungen att sätta sig bredvid honom på bänken. Hon höll lätt hans hand och sjöng mjukt barnsånger som bara en mor kan. Deras favorit var “Blinka lilla stjärna”. Efter första sessionen upphörde hans våldsamma anfall. Helt och hållet.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Vid andra besöket grep Jered efter dörrvred och började vrida. Hans syn förbättrades och han kunde nu fokusera på föremål. På väg ut från vårt kontor, pekade han på ett blomsterarrangemang i vår mottagning: “Blommor”, sa han och log. Inte ett öga var torrt i rummet.

Samma kväll, upprepade Jered alfabetets bokstäver tillsammans med Vanna White medan han tittade på programmet “Lyckohjulet”. Innan han somnade, tittade denna tidigare stumme kerub upp mot sin mor och sa “Mamma sjung för mig” Fem veckor senare var Jered tillbaka i sin skola. På lekplatsen fångade han bollar.

Såg Jered någon ängel? Han sa aldrig det, men jag vet att han gjorde det. Hon körde honom en timme till och från varje besök, satt med honom på bänken, höll lätt hans hand och sjöng mjukt “Blinka lilla stjärna” som bara en ängel kan.

Jag var tvungen att söka inombords för att få mina svar. Mina två stora bekymmer var för det första, att jag inte kunde förutsäga något resultat och därför inte kunde ge något löfte till någon. För det andra att jag fick toppar och dalar i min energi som kunde vara allt mellan tre dagar och tre veckor.

Jag har alltid varit en person med stort kontrollbehov, som alltid har lyckats med det jag har förutsatt mig att klara. När andra valde vänta-och-se attityden, föredrog jag att dominera, manipulera och kontrollera hur situationer skulle utvecklas. Hinder som var oöverstigliga för andra var osynliga för mig, jag satte bara fart och löste uppgiften. Det mest irriterande uttrycket på jorden för personer som mig var, “Som det är menat så blir det.” Menat att bli. Om jag vill att det ska bli så ser jag till att det blir och alla fatalister bör hålla sig undan. Så föreställ er min förvåning när jag inser att ska jag lyckas bättre måste jag kliva undan och sluta styra och låta högre krafter ta över. Vem säger det här? Tänkte jag. Det kan inte vara jag.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Men det var sant. Inte nog med att energin visste var den skulle ta vägen och vad den skulle göra utan minsta instruktion från min sida. Ju mer jag tog min uppmärksamhet ur bilden, desto kraftigare blev gensvaret. De bästa resultaten skedde när jag funderade på vad jag skulle handla för mat. Vilken fräckhet!

Ta emot, skicka inte.

Vem sa det? frågade jag och sökte inuti mitt huvud som om jag skulle kunna se något därinne. Du har fått tag på fel person här för den här sortens råd. Mitt ego försökte fortfarande återhämta sig från “håll dig undan och låt den större kraften styra” Hur ska jag lyckas överföra dessa helande energier till personerna om jag inte skickar det?

Ta emot, skicka inte.
Jag hörde det första gången! Svara nu på min fråga, invände jag mentalt.
Tystnad.
(Tystnad kan verkligen irritera mig ibland)

Jag gick in för att ta emot min nästa patient. Jag hoppades att jag inte saboterade något för henne och var tacksam att hon inte kunde se min tveksamhet och osäkerhet. Jag började med öppna händer vid hennes fötter. Jag tog emot från patienten genom mina händer. Jag tog emot uppifrån genom min hjässa. Det var kärleksfullt, det var ödmjukt och det var förvirrande. Det kändes konstigt. Då såg jag att patienten började reagera och det kändes bra.

Nu började jag verkligen ta till mig konceptet som jag varit på väg att greppa, men inte fullt ut förstått. Jag är ingen helare, endast Gud är helare. Av någon anledning, oavsett om jag är en katalysator eller ett verktyg, en förstärkare eller intensifierare, välj det du föredrar, har jag blivit inbjuden att vara med i rummet.


Eric Pearl berättar på www.thereconnection.com 

Den här sessionen var över. Patienten hade sett samma spektakulära färger och hört samma underbara toner som de andra patienterna sett och hört. Även hon hade sett två av änglarna som ofta beskrivits för mig under sessionen. Hennes problem som var en mix av kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi och inflammationer i magen, upphörde helt och hållet efter sessionen. Dessa var inte livshotande men hade styrt hennes liv i åtta år. Hon klev upp från bänken och sa “Tack!”

Jag svarade “Tacka inte mig. Jag gjorde ingenting.” Hon svarade “Naturligtvis gjorde du det,” utan att förstå. “Det skulle inte hänt om du inte hållit dina händer nära mig.”

Jag tänkte, kanske personen som sitter där uppe på molnet inte gjorde ett misstag när allt kommer omkring. Kanske jag blev utvald att få denna gåva eftersom jag inte använder iögonfallande kläder och turbaner, eller hänger upp draperier och bränner rökelse, eller går omkring barfota och äter jord med pinnar. Kanske blev jag utvald för att jag är tillgänglig och pratar i ganska enkla termer. Eller så kanske det beror på min förmåga att hitta på smålarviga sätt att förklara saker som jag just börjat få ett hum om själv.

“Det kanske är så här” förklarade jag och sökte efter en enkel jämförelse för en ung kvinna vars förståelse för andlig synkronicitet var att Melrose Place var både namnet på gatan där mitt kontor fanns och hennes favoritprogram på TV. “Det är som du njutit av en fantastiskt ljuvlig varm chokladdryck … och du tackar sugröret”.
Hon skrattade.
Jag tror vi båda förstod.

Eric Pearl berättar från www.thereconnectio.com

Eric Pearl har medverkat nationellt på The Leeza Show, Sally Jessy Raphael, The Other Side och andra program på TV. Hans patienters helande erfarenheter har till dags dato dokumenterats i sex böcker: Hot Chocolate for the Mystical Soul; Chicken Soup for the Alternatively Healed Soul; More Hot Chocolate for the Mystical Soul; Hot Chocolate for the Mystical Teenage Soul; Are You Ready for a miracle with Angels? och Eric’s egen bok, Väck din inre Healer (The Reconnection; Heal others Heal yourself).